Gunvors blogg

Man har filmat i andlöst vacker natur, vilket är filmens behållning. Själva handlingen är tämligen förutsägbar, man inser att de överlevde och vad som hände eftersom filmen inleds med katastrofbilderna. Även om skådisarna inte såg så medtagna ut var det naturligtvis ett under att man kan överleva sådana meterologiska överraskningar.

En charmig, smårolig och ganska spännande film med Woody Allen i högform. Han jobbar på ett förlag, bor på Manhattan och trasslar in sig oupphörligen. Okej, det är sanslöst, lite överspel men helt okej.

Från en döende mors mun kommer oroande utsagor om vad som en gång utspelade sig vid tidpunkten för ett bröllop. För hennes döttrar är det svårt att veta vad som är sanning och de upptäcker att de egentligen inte känner sin mor. Filmen utspelar sig i en vacker miljö och har en del att säga om relationer mellan föräldrar och barn.

En nyfiken flicka som ingen tror på råkar in i en spännande jakt på en mystisk främling. Det är stor uppståndelse och tempot håller filmen igenom.

Detta är en otäck, grym och spännande film om en seriemördare, som förmodligen beskriver polisarbetet ganska väl. Filmen visar att mordutredningar verkligen inte är något som en smart deckare löser i ett nafs. Med så många inblandade aktörer, poliser, misstänkta och vittnen blir det naturligtvis missar i kommunikationen och samordningen av bevisen och utredningen drar långt ut på tiden. Att en serietecknare skulle bli så besatt av mördarjakten att han glömmer bort sin familj och sitt arbete och skriver en bok om fallet är kanske osannolikt, men han åstadkom att utredningen hölls gående.

Att berätta om kända konstnärer är en trevlig filmgenre. Mycket är förmodligen romantiserat och summariskt men man får ändå en glimt av en målare bakom sina verk. I denna film om Gaugin förekommer även Pisarro. Den senare skulle dock utvecklas i mer opportun riktning och får man uppfattningen något svika sina ideal, medan Gaugin verkligen tog ut svängarna. Det är uppenbart, precis som Gaugin menade att missionärer och handelsmän åstadkom stor skada i Polynesien när de raserade kulturarvet och att det därför blev viktigt för Gaugin att dokumentera detta. Filmens saxade upplägg visar fint hans väg till målet.

En hysteriskt rolig satirisk drift med alla de managementklyschor som figurerna omger sig med och med skådespeleriets finkultur. I gruppen de gamla sex finns alla upptänkliga typer representerade. När tystnad uppstår i gruppen fylls den genast med mästerliga replikskiften, vilket är en träffande beskrivning av hur grupptrycket funkar. I filmens början är skådespelarens roll något lös men efterhand får intrigen ett eget liv och då båda huvudpersonerna måste bara hänga på. Den hjärtskärande och pinsamma diskrepans mellan ledarskapets inkompetens och de leddas kompetens som uppstår på ledningsmötena känns igen från verkligheten.

Varför man gör Wallanderversioner som denna är svårt att förstå eftersom det engelska språket tar bort karaktären och nerven. Filmen är enbart summarisk, långsökt och oengagerad.